vasokonstriktorer

Vasokonstriktorer är ämnen som orsakar sammandragning av glatt muskulatur i blodkärl, vilket minskar kärldiametern och i många fall ökar blodtrycket. Verkan uppnås huvudsakligen genom stimulering av adrenerga receptorer i kärlväggen, särskilt alfa-1-receptorerna. Vissa medel verkar också genom andra mekanismer i endotelinsystemet eller renin-angiotensin-systemet. Beroende på användning klassificeras de ofta som systemiska eller lokala (topikala) vasokonstriktorer.

Systemiska vasokonstriktorer används främst vid vätske- och blodtrycksreglering i kritiska lägen, exempelvis vid allvarlig hypotoni eller septisk chock och ibland under anestesi för att upprätthålla blodflödet. Exempel på systemiska agenter är norepinefrin (noradrenalin), epinefrin (adrenalin), fenylefrin samt vasopressin. Dopamin används i höga doser vid vissa tillstånd. Lokala eller topikala vasokonstriktorer används däremot för att minska blodflödet och därmed blödning i samband med kirurgi, samt för avsvällning av nässlemhinnor och minskad conjunctival rodnad. Vanliga lokala medel inkluderar oxymetazolin, xylometazolin, nafazolin (naphazolin) och tetrahydrozolin; fenylefrin används också som nässpray i vissa preparat.

Säkerhet och biverkningar: systemiska vasokonstriktorer kan orsaka hypertoni, takykardi, arytmi och ischemi, särskilt hos patienter med underliggande kärlsjukdom eller vid överdriven användning. Lokal överdosering eller felaktig administrering kan ge systemiska effekter och vävnadsskada vid extravasation. Långvarig användning av vissa nässprayer kan leda till rebound-nästäppa. Läkemedelsinteraktioner, till exempel med MAO-hämmare eller vissa antidepressiva, kan förstärka effekten. Endogena vasokonstriktorer som angiotensin II och endotelin spelar en central roll i fysiologisk kärltonus, medan farmakologiska vasokonstriktorer används under noggrann övervakning i klinisk praxis.