våglängdsdelning

Våglängdsdelning är en optisk kommunikationsteknik där flera oberoende informationskanaler överförs samtidigt i en enda fiber genom att varje kanal bäres av ljus på olika våglängder. Metoden gör det möjligt att öka överföringskapaciteten utan att lägga fler fiberpar, genom att kombinera (multiplexera) och separera (demultiplexera) spektrala band i sändar- och mottagarsidan.

Det finns två huvudvarianter: grov våglängdsdelning (CWDM) med större kanalavstånd och lägre kostnad, och tät våglängdsdelning (DWDM) med många tätt placerade kanaler och högre spektral effektivitet. DWDM-system följer ofta internationella kanalgridstandarder (ITU) med vanliga kanalavstånd som 100, 50 eller 25 GHz. Vanliga spektrala områden är O-, C- och L-banden, där C-bandet utnyttjas ofta på grund av låg dämpning och kompatibilitet med optiska förstärkare som EDFA.

Grundläggande komponenter inkluderar multiplexers/demultiplexers, optiska add-drop-multiplexers (OADM/ROADM), våglängdslåsning, filter och förstärkare. Fördelarna är ökad kapacitet, bättre utnyttjande av befintlig infrastruktur och flexibilitet i nätbyggnad. Begränsningar och utmaningar omfattar icke-linjära effekter i fibrer, dispersion, kanalöverhörning och kostnaden för precisionsutrustning i täta system. Moderna utvecklingar inkluderar flex-grid-teknik, programstyrda optiska nätverk och integration i datacenter och långdistansnät.