ubåtsjakt

Ubåtsjakt, eller anti-submarine warfare (ASW), är den militära verksamheten som syftar till att upptäcka, spåra och neutralisera fiendens ubåtar samt att skydda maritima rutter och kustnära vatten. Inom Försvarsmakten används termen framför allt om operationer inom marinen, men principerna är tillämpliga i flyg-, kustnära och samverkansenheter. Ubåtsjakt innefattar såväl övervakning i fred som aktivt motåtgärd i krig.

Historiskt har ubåtsjakt varit centralt i moderna marina konflikter. Under andra världskriget och särskilt under kalla kriget utvecklades sensorik, befälsledningssystem och taktiker för att hantera ubåtshotet. I Sverige ledde uppmärksammade incidenter i Östersjöområdet under 1980-talet till en omfattande ubåtskris och en ökad satsning på kustnära och maritima försvarsresurser, inklusive övervakning, patrullering och samverkan mellan havs- och luftstridskrafter.

Metoderna för ubåtsjakt är mångfacetterade. De inkluderar akustisk övervakning med sonar (både passiv och aktiv), undervattenssensorer som hydrofoner och magnetometrar, samt spaning och ledning från fartyg, ubåtsjaktsfartyg, helikoptrar och patrullflyg. Spårningen leder ofta till avspärrning av området och koordinering av resurser, och i sista hand åtgärder för att neutralisera ubåten i enlighet med lagen och operativa regler.

Rättsligt regleras ubåtsjakt av nationell försvarslagstiftning och folkrätt, där den syftar till att säkra territoriell integritet och säkerhet i farvatten. I fredstid bedrivs arbetet i enlighet med internationella överenskommelser och regler om sjöfart och ansvarsområden, medan krigstid ger bredare befogenheter inom konventionell krigföring.

Notabla historiska referenser i Sverige är ubåtskrisen i Östersjön under 1980-talet, då flera påstådda ubåtsföreteelser ledde till omfattande insatser och omprövningar av kustförsvaret, övervakningen och samarbetet mellan marina och luftförsvarsenheter.