tvångsomhändertagande

Tvångsomhändertagande är en statlig åtgärd i Sverige där socialtjänsten kan flytta ett barn eller en ungdom under 18 år från hemmiljön när barnets hälsa eller utveckling riskeras och hemmets vårdnad inte bedöms kunna säkerställa skyddet. Det kan handla om omhändertagande i väntan på vidare vård eller omplacering i ett längre vård- eller institutionsupplägg. Syftet är att skydda barnet och undanröja omständigheter som hotar dess välbefinnande.

Den rättsliga grunden finns framför allt i LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Socialnämnden kan fatta beslut om förordnande om omhändertagande, och i akuta situationer kan ett omhändertagande vidtas innan en domstolsprövning, som senare normalt följer. Placeringen kan ske i familjehem, särskild familjehem eller institution, beroende på vad som bedöms bäst för barnet. En utredning genomförs av socialtjänsten för att bedöma risker, behov och lämplig vårdform.

Rättssäkerhet och delaktighet är centrala inslag. Barnet har rätt att få information om åtgärden och att påverka beslutet i mån av ålder och mognad. Föräldrarna har rätt till information och stöd samt att överklaga beslutet. Barnet kan erbjudas särskild företrädare eller god man. Beslutet ska granskas av domstol inom kort tid, och omhändertagandet upphör när skyddet inte längre bedöms nödvändigt eller när andra vårdformer blir möjliga.

Tvångsomhändertagande är avsett att vara en tillfällig skyddsåtgärd som ska följa barnets bästa och ska följas av kontinuerlig uppföljning och planering för fortsatt stöd och anhörigkontakt när det är möjligt.