transportreceptoren

Transportreceptorer är membranbundna proteiner som binder specifika ligander eller substrat och möjliggör deras transport över cellmembranet. De kan fungera som jonkanaler eller som bärare (transportörer) och används i både passiv transport och aktiv transport som kräver energi. Genom kontroll av vilket ämne som kommer in eller ut och i vilken mängd, bidrar transportreceptorer till näringsupptag, jonbalans, cellvolym och signaltransduktion.

Transportreceptorer delas vanligtvis in i tre huvudtyper. Kanaler är öppna eller stängda portaler som släpper igenom joner eller små molekyler när de aktiveras av spänningsskillnader, ligandbindning eller mekanisk aktivering. Transportörer eller bärare föredrar att ändra form för att flytta substrat över membranet, vilket kan ske vid faciliterad diffusion eller genom aktiv transport. Primär aktiv transport drivs direkt av energi i form av ATP, medan sekundär aktiv transport använder energin från en annan gradient (till exempel Na+ gradients) i symport eller antiport-system. ABC-transportörer och P-type ATPaser är vanliga exempel på aktiva transporter, medan SLC-familjen innefattar många sekundära transportörer.

Exempel på transportreceptorer är GLUT-familyen för glukos, Na+/K+-pumpen och andra jonpumpar, SGLT‑transportörer som driver aktiv glukosuptag, samt jonkanaler som CFTR. Neurotransmittertransporter som SERT, NET och DAT fungerar som återupptagstransportörer och är viktiga läkemedelsmål.

Relationen till klinik och farmakologi är stark: många sjukdomar uppstår vid transporter malfunction, och många läkemedel verkar genom att hämma eller modifiera transporternas funktion. Forskning använder ofta elektrofysiologiska metoder och transportbaserade assay för att studera deras funktion.

Se även: membranproteiner, jonkanaler, SLC-familjen, ABC-transportörer.