tidskonstruktionen

Tidskonstruktionen är ett begrepp inom språkvetenskapen som beskriver hur språk uttrycker tid och tidsförhållanden mellan händelser. Den omfattar flera nivåer, däribland tempus, aspekt och modus, samt hur tidsinformation relateras till talets tidsrum (tidsrummet). Tidskonstruktioner används i både huvudsatser och bisatser och påverkas av kronologi i berättelser och av sammanhang.

Tempus och aspekt utgör kärnan i tidskonstruktioner. Tempus anger när en händelse sker i förhållande till talet, medan aspekt beskriver hur händelsen förlopp eller slutförlighet förhåller sig till verbumtalet. Många språk använder perifrastiska konstruktioner med hjälpverb för att bilda längre tidsformer, till exempel framtida eller perfektiva former. Exempel på svenska inkluderar: Jag åt frukost igår (preteritum), Jag har ätit frukost (perfekt), Jag kommer att äta frukost eller Jag ska äta frukost (futurum), samt Jag håller på att äta (pågående aspekt).

Användningen av tidskonstruktioner påverkas av syntaktiska regler som satskoppling och meningens världsliga tidsram. Sekvensen av tempus reglerar hur tid i en bisats relateras till tid i huvudsatser; t.ex. i svenska regleras ibland framtida innehåll i konjunktiva eller indikativt beroende på kontext. Tidskonstruktioner används också i narrativa texter för att markera tidsförlopp, återblickar och framåtblickande skeenden, ofta i samspel med tidsadverbial.

Kliniskt och professonellt studeras skillnader mellan språk; vissa språk har rikare system för aspekt och evidentialitet än tydliga tempusmarkörer, medan andra saknar vissa tempusformer och förlitar sig mer på kontext eller adverbial. Tidskonstruktionen som begrepp ger därmed ett ramverk för att jämföra hur olika språk organiserar tidsinformation i tal och skrift.