satskoppling

Satskoppling är termen för hur satser—huvudsats och bisats eller flera satser av samma rang—fogas samman till en större grammatisk enhet i svenska meningar. Den beskriver vilka typer av samband som används mellan satserna och hur ordningen i varje sats påverkas av kopplingen. Satskoppling omfattar både samordnad satskoppling, där satserna står jämbördiga, och underordnad satskoppling, där en sats fungerar som ett syntaktiskt bisatsinnehåll till en annan sats.

Samordnad satskoppling innebär att satserna kopplas samman med konjunktioner som och, men, eller, utan. Vid samordning behåller varje sats sin egen ordning och betydelse; de två eller flera satserna bildar tillsammans en större enhet utan att en sats blir beroende av en annan. Exempel: Hon pratade lugnt, och han lyssnade uppmärksamt. Samordning används ofta för att beskriva två eller flera händelser som sker samtidigt eller som har lika betydelse i informationen.

Underordnad satskoppling innebär att en sats binds till en annan sats som dess huvudsats eller huvuddel. Detta görs med underordnade konjunktioner som när, om, eftersom, medan, att, för att, eller relativa pronomen som som, vilken. Den bisats som följer kopplingsorden kompletterar eller förklarar innehållet i huvudsatsen. Exempel: Jag läser boken eftersom den verkar intressant. Relativsats är en särskild typ av bisats som modifierar ett substantiv, ofta införd med som eller vilken: Boken som jag köpte var dyr.

Satskoppling påverkar meningsstruktur och flyt i texten. Valet mellan samordning och underordning kan ändra fokus, tydlighet och rimlighet i meningen, liksom stilnivå och läsbarhet.