takhöjder

Takhöjd, eller takhöjder, är den vertikala avståndet från golv till tak i ett rum. Den påverkar känslan av rymd, dagsljusinsläpp, akustik och termisk komfort samt hur ventilation och uppvärmning fungerar. I Sverige styrs hur takhöjder används i olika byggnader primärt av byggnadsreglerna, där Boverkets byggregler (BBR) ger riktlinjer som varierar med rumstyp och funktion.

Vanliga värden i nybyggda bostäder ligger ofta i intervallet cirka 2,4–2,7 meter. Äldre byggnader kan ha högre tak i exempelvis vardagsrum eller salonger. I rum med snedtak eller vindslokaler är den fria höjden ofta lägre i vissa delar, medan korridorer, förråd och vissa våtrumsutrymmen kan ha lägre takhöjd än boarea. I offentliga och kommersiella lokaler förekommer ofta högre takhöjder än i bostäder, särskilt i hallar, salar och arbetsutrymmen.

Frågor som rör takhöjd påverkas av design, klimatskalets krav, energianvändning och tillgänglighet. Ökad takhöjd ger ett större upplevt utrymme men kan öka energibehovet för uppvärmning och ventilation. Byggreglerna specificerar ofta krav relaterade till fri höjd i olika rum och sammanhang, men exakta minimikrav varierar mellan projekt och kommuner.

Mätningen av takhöjd görs från färdigt golv till färdigt innertak. Vid ritningar och bygglov tas hänsyn till delvolymer där den fria höjden måste uppfylla särskilda krav, exempelvis i trapphus och i rum med lutande tak.