systemhärdning

Systemhårdning är processen att reducera ett systems sårbarheter genom att konfigurera operativsystem, applikationer och nätverkskomponenter så att attackytan minskar. Målet är att öka säkerheten, minska risken för intrång och uppfylla policyer samt regelverk. Arbetsområdet omfattar lokala servrar, arbetsstationer, nätverksutrustning, molntjänster och containrar.

Grundprinciper inkluderar att minimera antal installerade komponenter, hålla mjukvara uppdaterad genom patchning, tillämpa stark autentisering och behörighetshantering, använda principen om minst privilegier, kryptera data i vila och vid överföring, logga och övervaka kritiska händelser, samt segmentera nätverk och isolera kritiska komponenter. Det innefattar även att använda säkra standardinställningar och följa formell konfigurationshantering.

Vanliga metoder och verktyg för systemhårdning inkluderar att följa baslinjer som CIS Benchmarks och DISA STIGs, automatisera konfigurationer via infrastruktur som kod (IaC), genomföra sårbarhetsskanning och patchhantering samt regelbundet granska konfigurationsfiler och loggpolicys. Resultatet bedöms ofta genom efterlevnad, återstående risker och driftstabilitet.

Tillämpningen varierar mellan miljöer. Linux och Windows kräver olika säkerhetsåtgärder; nätverksutrustning och brandväggar behöver strikt segmentering; molntjänster och containrar kräver bild- och runtime-hårdning samt immutabil infrastruktur. Risker inkluderar driftskompatibilitetsproblem och felaktiga konfigurationer som kan skapa nya sårbarheter.

Mätning av effekt sker genom färre kritiska sårbarheter, bättre konfigurationsöverensstämmelse och minskat antal säkerhetshändelser. Systemhårdning bör vara en kontinuerlig process integrerad i övergripande säkerhets- och riskhantering.