subenheter

Subenheter är de individuella polypeptidkedjor eller andra funktionella moduler som tillsammans bildar större proteinkomplex eller cellulära maskiner. Var och en av subenheterna bidrar med specifik funktion, och det gemensamma arbetet av alla subenheter ger komplexet dess egenskaper och aktivitet. Även om en subenhet kan vara aktiv på egen hand, uppnås full funktion oftast först när den binder till andra subenheter.

Subenheter organiseras vanligtvis i bestämda stoikiometriska förhållanden och i specifika konfigurationer, vilket ger olika reglerande och funktionella egenskaper. Bildningen och stabiliteten av ett subenhetssammansatt styrs av veckning, miljöfaktorer och icke-kovalenta interaktioner.

Exempel på subenhetssammansättningar är hemoglobinet, som består av två alfa- och två beta-subenheter; ribosomen, som hos bakterier består av en liten subenhet (30S) och en stor subenhet (50S) och bildar en 70S ribosom; samt eukaryota ribosomers 40S och 60S. Andra exempel är RNA-polymeras subenheter och jonkanaler som består av flera identiska eller olika subenheter som ger selektivitet och reglering.

Subenheter kan vara katalytiska, regulatoriska eller båda. Mutationer i subenheter kan leda till sjukdomar och funktionsnedsättningar, till exempel olika hemoglobinsjukdomar vid förändringar i globin-subenheterna eller defekter i ribosomala subenheter som påverkar proteintillverkningen.

Forskning på subenheter använder metoder som röntgenkristallografi, cryo-elektronmikroskopi och masspektrometri för att kartlägga gränssnitt och interaktioner mellan subenheter. Genetiska och biokemiska studier kompletterar förståelsen av hur celler reglerar subenhetssammansättningar i olika vävnader och tillstånd.