stödförankringar

Stödförankringar är geotekniska infästningar som används för att stabilisera berg- och jordmassor genom att överföra laster från en instabil del till en stabil förankringsmassa. De används inom jord- och bergteknik, civilplanering, tunneldrift, gruvdrift och släntstabilisering samt i stöd av byggnadsfaser där temporärt eller permanent stöd krävs.

En stödförankring består vanligtvis av en förankringsstål (eller kabel) som skruvas eller borras in i ett borrarhål, en förankringshuvud eller platta som överför belastningen, skyddshylsa, samt ett ankarsystem som antingen är injekterat/groutat eller mekaniskt expanderande. Bondade (groutade) förankringar injekteras ofta med epoxi- eller cementbaserad grouting som binder stålet till berg- eller jordmassan. Obondade eller mekaniska förankringar använder expanderande delar eller andra retentionstekniker utan sammanbindning via grouting. Installation omfattar borrning, rengöring av hålet, införande av ankaret samt injektering eller spännning; belastningstestning kan genomföras för att verifiera kapacitet.

Typer inkluderar bondade/groutade förankringar, obundna mekaniska förankringar, temporära kontra permanenta lösningar samt olika geometrier och material (vanligtvis stål, ofta korrosionsskyddade). Materialval och konstruktion följs av designkrav för belastning, livslängd och underhåll.

Standards och riktlinjer reglerar utformning, installation, provlastning, inspektion och underhåll av stödförankringar. Nationella och internationella standarder finns för jord- och bergförankringar och används av geotekniker och entreprenörer för säkerhet och prestanda.