släntstabilisering

Släntstabilisering, eller geoteknisk släntförstärkning, är en samling metoder och konstruktioner som syftar till att öka en sluttningens motstånd mot ras, jordskred och andra instabilitetprocesser samt att förebygga skador på människor och infrastruktur. Åtgärderna används i kuperad terräng, vid vägar- och järnvägsterrasser, i byggprojekt och i gruvdrift. Huvudmålet är att kontrollera jord- och vattenkrafter i slänten och därigenom förbättra stabiliteten.

Orsaker till instabilitet inkluderar ökat vatteninnehåll, hög lutning, jord- eller bergartenas mekaniska egenskaper, vibrationer från trafik eller arbete samt naturhändelser. Vid planering görs geoteknisk utredning och stabilitetsberäkningar för att välja lämpliga åtgärder och dimensionering, ofta med krav på ett visst fästes säkerhetsmarginal.

Vanliga metoder är dränering och avlastning som minskar vattentryck i slänten, samt yttre stöd såsom stödmurar, sprutbetong, geosyntetförstärkningar och geomembran. Förstärkning med jordnaglar (soil nails), ankare eller bergankor används i jord- och bergslänter. Geosyntetiska band, nät eller geotextilier används för att hindra erosion och fördela krafter, medan uppbyggda terrasser eller massiva stödkonstruktioner ökar bärigheten.

Underhåll innefattar kontroll och rengöring av dränering, tätningar och reparation av sprickor samt inspektion av fästen och nätverk. Arbetet följer ofta tidigare geotekniska utredningar och övervakning av lutningens rörelser med instrumentering som inclinometri eller vattennivåer.