stumfilmen

Stumfilmen, eller den tysta filmen, är en filmform där berättandet huvudsakligen sker utan synkroniserad ljudinspelning av dialog. Berättelser förmedlas genom skådespel, uttrycksfullt kroppsspråk, bildkomposition och ofta intertitles som visar dialog eller förklaringar. Under perioden från slutet av 1800-talet till början av 1930-talet dominerade stumfilmen i mycket av världen, särskilt i USA och Europa. Musik framfördes vanligen live i biografen, även om vissa verk senare gavs ett egenkomponerat eller förinspelat ljudspår.

Historia: De tidiga filmernas korta format utvecklades snabbt till en mer avancerad berättarteknik inom stumfilmerna. Den klassiska eran spände över 1910- och 1920-talen, med framstående regissörer och skådespelare som Charlie Chaplin, Buster Keaton och Sergej Eisenstein. I Sverige var Mauritz Stiller och Victor Sjöström viktiga figurer i den europeiska stumfilmens utveckling.

Teknik och stil: Stumfilmer använde svartvitt foto och ofta färgtoning för att skapa stämning. Berättandet är starkt visuellt; intertitles ger dialog och nödvändiga förklaringar, medan närbilder, kamerarörelser och montage utvecklar rytm och känsla.

Övergång och arv: Mot slutet av 1920-talet ersattes stumfilmen i stor utsträckning av ljudfilm, även om många verk bevarats och återupptäckt. Denna era lade grunden för filmens visuella språk och lånade teknik, och dess inflytande märks fortfarande i modern filmproduktion och filmhistoriografi.