spårsök

Spårsök är en sökmetod där man försöker lokalisera en person eller ett föremål genom att följa ett upptrampat spår eller ett luktspår. Metoden används främst inom polisarbete, kriminalteknik, räddningstjänst och olika sökorganisationer, men även i hundsport och utbildningssammanhang. Spårsök kan innefatta både fysiska spår som fotavtryck och markförändringar samt luktspår som sniffas upp av tränade hundar eller av människor som arbetar med nosarbete.

I praktiken används ofta spårsök av tränade hundar tillsammans med en förare eller ledare som tolkar hundens signaler och beslutar om spåret följs vidare eller avslutas. Hundarna kan arbeta med olika typer av spår: vissa följer längre, kontrollerbara fotspår, medan andra särskiljer och följer luktförlopp över större områden. Spåren kan ha olika längder och förhållandena i terrängen påverkar hur lätt de följs.

Träning och teknik kräver särskild utbildning. Hundförare tränar nosarbete, lydnad, följsamhet och kommunikation med hunden samt hur man bedömer spårens sannolika riktning och trygghet. Förare arbetar ofta under olika väderförhållanden och på olika typer av underlag för att öka tillförlitligheten.

Användningsområden inkluderar lokalisering av försvunna personer, bevisinsamling i brottmål, och stöd vid räddning i terräng. Spårsök kräver hänsyn till vilka regler som gäller i insamling av bevis och hur resultatet ska tolkas i ett rättsligt sammanhang. Begränsningar inkluderar att spår försämras över tid, av väder och terräng, samt att rätt identificering av spåret kräver erfarenhet och fortsatt träning.