solvenskapital

Solvenskapital, eller solvency capital, är den kapitalbas och de egna medel som ett försäkringsbolag måste ha för att kunna täcka sina åtaganden och tåla förluster i händelse av stress eller höga skadeomfattningar. Syftet är att säkerställa bolagets långsiktiga förmåga att uppfylla sina åtaganden mot försäkringstagarna och upprätthålla finansiell stabilitet.

Under den europeiska regleringen Solvency II regleras solvenskapitalets omfattning och struktur som egna medel. Egna medel får användas för att absorbera förluster och möjliggöra fortsatt drift, och de klassificeras vanligtvis i olika nivåer. Den viktigaste nivån är Tier 1, som omfattar kärnkapital och andra permanenta medel som är fullt tillgängliga att använda vid behov, exempelvis aktiekapital, uppskjuten skatt och redovisade vinster. Tier 2 innefattar ancillära egna medel, såsom subordinated debt och vissa hybrider, som kan användas för att täcka risker men har begränsningar och mindre permanens.

Solvenskapitalet används i samband med krav på riskbaserat kapital, framför allt Solvens II-kapitalkravet (SCR) och ett lägsta kapitalkrav (MCR). Egna medel måste vara tillgängliga för att täcka SCR och, i tillräcklig utsträckning, över MCR. Kvalificerade egna medel måste vara fria från kunskaps- och likviditetsbindningar och kunna absorberas i en löpande verksamhet.

Övervakning av solvenskapitalet hanteras ofta av nationella tillsynsmyndigheter, exempelvis Finansinspektionen i Sverige, som övervakar att bolagen uppfyller kraven och vid behov åtgärdar underskott eller riskexponeringar.