snabbladdare

Snabbladdare är laddstationer för elfordon som levererar hög effekt, vanligtvis likström direkt till batteriet. Det gör att batteriet kan laddas betydligt snabbare än med traditionella växelströmsladdare. Snabbladdning används främst på offentliga platser, längs motorvägar och i laddnät där korta laddpauser önskas.

Effekten varierar vanligtvis från omkring 50 kW upp till 350 kW. I nutida europeiska nätverk är 100–150 kW vanliga, medan nyare anläggningar kan nå 350 kW. Högre effekt kräver lämplig infrastruktur, kylsystem och kraftförsörjning som klarar höga strömmar. I Europeiska unionen dominerar CCS Combo 2 som DC-laddningskontakt; CHAdeMO och GB/T förekommer i vissa marknader.

Fordonets egen laddare och batteriets tillstånd avgör hur mycket av den tillgängliga effekten som tas emot. Laddningen går ofta mycket snabbt fram till ungefär 60–80 procent state of charge, därefter avtar hastigheten för att skydda batteriet och dess temperaturstyrning.

Infrastrukturkrav inkluderar kraftförsörjning till högspänningsnät, kylning, skydd och övervakning. Snabbladdare kommunicerar med fordonet och nätverket via standarder som IEC 61851 och IEC 62196 och ofta via fjärrövervakning och betalningsplattformar (till exempel stöd för OCPP).

Spridningen av snabbladdare påverkas av pris, nätkapacitet och geografisk tillgänglighet. De ses som en nyckelfunktion för långdistansresor och ökade alternativ för elfordon, särskilt när nätkapacitet och energimix med förnybar energi förbättras.