smälptemperaturen

Smälptemperaturen, ofta kallad smältpunkten, är den temperatur vid vilken ett fast ämne övergår till vätska vid ett givet tryck, vanligtvis 1 atmosfär. För rena kristallina ämnen uppträder övergången vid en tydlig temperatur, medan blandningar och föroreningar smälter över ett intervall och ofta har en sänkning av smältpunkten jämfört med de rena komponenterna. Sådana ämnen kan även uppvisa särskilda smältpunktsfenomen som eutektiska punkter där en blandning smälter vid en lägre temperatur än någon av rena delarna.

Smälttemperaturen är kopplad till den latentvärme som krävs för fasomvandlingen (latens av smältning, ΔH_fusion) och till jämvikten mellan fast och flytande fas vid givna förändringar i tryck. För de flesta ämnen ökar smältpunkten med ökat tryck, men vatten är ett känt undantag: vid ökande tryck kan smältpunkten för is sjunka eftersom volymändringen vid smältning är positiv för is jämfört med flytande vatten.

Mätning och användning. Smältpunkten kan bestämmas med en smältpunktsapparat där man värmer ett material tills det börjar smälta och registrerar övergången. Modernare metoder inkluderar differential scanning calorimetry (DSC), som mäter både smältvärme och smältpunkten. Smälptemperaturen används ofta som identitets- och renhetsmått i kemi och läkemedelsindustri; små förändringar i smältpunkten kan indikera föroreningar eller förändringar i krystalstrukturen. Den är också viktig inom metallurgi och materialvetenskap för att styra bearbetning och termisk behandling.