självskadebeteende

Självskadebeteende innebär avsiktliga kroppsliga skador som görs utan primärt suicidalt syfte. Det används ofta för att hantera stark stress, ångest eller överväldigande känslor, eller för att återfå kontroll vid dissociation. Vanliga metoder är skärande, rivning av huden, brännmärken eller överdriven läkemedelsanvändning. För vissa blir beteendet en återkommande strategi att kommunicera smärta.

Detta beteende förekommer i olika former och kan ibland kallas icke-suicidalt självskadebeteende (ISSB). Det är särskilt vanligt bland ungdomar och unga vuxna, men förekommer i olika åldrar. Självskadebeteende ökar inte alltid suicidrisken, men det kopplas ofta till psykisk ohälsa såsom depression, ångest och trauma och kan öka risken för suicidala försök om åtgärder inte vidtas.

Orsakerna är ofta komplexa: svårigheter med emotionell reglering, tidigare trauma, låg självkänsla och bristande socialt stöd. Beteendet kan fungera som en kortvarig lindring av starka känslor, som ett sätt att känna kontroll eller kommunicera smärta när ord inte räcker.

Behandlingen syftar till att minska skada och behandla underliggande problem. Effektiva insatser innefattar DBT, MBT och CBT, samt krisplanering och färdigheter i emotionell reglering. Stöd från familj, skola och vårdgivare är viktigt för återhämtning.

Om du eller någon du känner utsätter sig för självskadebeteende bör vård kontakta. Vid omedelbar fara ring 112. För rådgivning: 1177 Vårdguiden, BRIS eller psykiatrisk öppenvård. Sök hjälp tidigt för att förebygga skada och återfall.