resistivitetsmätningar

Resistivitetsmätningar är en geofysisk undersökningsmetod som används för att bestämma den elektriska resistiviteten hos olika geologiska material i jorden. Denna egenskap, resistivitet, är ett mått på hur väl ett material motstår elektrisk ström. Genom att mäta hur lätt eller svårt det är för elektricitet att passera genom marken kan man dra slutsatser om dess sammansättning, porositet, vattenmättnad och till och med förekomst av föroreningar eller mineralfyndigheter.

Principen bakom resistivitetsmätningar involverar att man sätter ner elektroder i marken. En ström injiceras genom ett par elektroder, och spänningsfallet mäts över ett annat par elektroder. Genom att använda specifika elektroderarrangemang, som Wenner- eller Schlumberger-konfigurationer, kan man antingen undersöka resistiviteten vid en viss punkt eller kartlägga resistiviteten över ett större område och till olika djup.

Resultaten från resistivitetsmätningar presenteras ofta som resistivitetskartor eller resistivitetsmodeller. Dessa visualiserar hur resistiviteten varierar i underjorden och kan tolkas av geologer och geofysiker. Hög resistivitet kan indikera berg, torr sand eller olja, medan låg resistivitet kan tyda på lera, saltvattenmättad jord eller mineraliserade zoner.

Metoden är mångsidig och används inom en rad olika tillämpningar. Den är värdefull vid prospektering efter grundvatten, identifiering av förorenade områden, undersökning av geotekniska förhållanden, kartläggning av bergbotten och för arkeologiska undersökningar. Trots att den är indirekt, ger resistivitetsmätningar en viktig insikt i jordens sammansättning och struktur utan att kräva borrning.