replikerbarheten

Replikerbarhet avser möjligheten att upprepa en studie och få liknande resultat när oberoende forskare följer i princip samma protokoll och analyser. Det finns två nivåer: exakt replikering där samma data och analyssteg används, och konceptuell replikering där samma forskningsfråga undersöks med olika metoder eller populationer.

Replikerbarhet ses som en grundläggande förutsättning för vetenskaplig trovärdighet. På senare år har brister i replikerbarhet uppmärksammats särskilt inom psykologi och biomedicin. Flera försök att upprepa tidigare resultat har visat varierande utfall, vilket har bidragit till vad som ofta benämns en replikeringskris. Öppenhet kring data och metoder ses som ett viktigt medel för att motverka sådana problem.

Faktorer som påverkar replikerbarheten inkluderar små urval, låg statistisk kraft, p-värdesfluktuationer och p-hacking, flexibilitet i dataanalys, selektiv rapportering samt publikationsbias. Skillnader i studiepopulationer, mätinstrument och sammanhang mellan studier kan också göra direkta replikeringar svåra trots lika forskningsfrågor.

Åtgärder som ofta förespråkas är preregistrering av forskningsfrågor och analysplaner, registrerade rapporter där plikterna för vilka analyser som kommer att göras fastställs innan datainsamlingen avslutas, öppen data och öppen programvara, delning av analyskod och material, samt stöd för multi-lab- eller preregistrerade replikationer. Dessa metoder syftar till ökad transparens och verifierbarhet.

Sammanfattningsvis är replikerbarhet en central aspekt av vetenskaplig kvalitet. Förbättringar kräver kulturella och strukturella förändringar i hur forskning planeras, genomförs och granskas, där öppenhet, noggrann metodrapportering och systematiska replikeringsinsatser spelar en nyckelroll.