reflektionslagen

Reflektionslagen är en grundläggande princip inom optik som beskriver hur ljus reflekteras vid en yta. Enligt lagen är infallsvinkeln lika stor som reflektionsvinkeln när ljuset träffar en jämn gränsyta, där vinkeln mäts i förhållande till normalen till ytan vid träffpunkten. Infallsstrålen, den reflekterade strålen och normalen ligger i samma plan, ofta kallat planet för infall. Lagen gäller för plana gränser mellan homogena medier och för spegelreflektion i jämna ytor som speglar.

På plan speglar är sambandet tydligt: vinklarna i och r följer i = r, vilket gör att den reflekterade strålen speglar den inkommande strålen i förhållande till normalen. Lagen är dock lokal; på böjda ytor definieras vinklarna med avseende på den lokala normalen vid träffpunkten.

Skillnaden mellan spegelflektion och diffus reflektion är att spegelflektion förekommer på mycket släta ytor där ljuset reflekteras i en och samma riktning, medan diffus reflektion uppträder på grova eller ojämna ytor där strålarna sprids i många riktningar även om lagen gäller lokalt.

Lagen kan härledas ur Fermats princip om minsta tid och utgör en grund för analys av optiska system som speglar, linser och optiska instrument. Den tillämpas också generellt för andra vågor, som ljud och vattenvågor, under lämpliga förhållanden.