radonskydd

Radonskydd avser åtgärder som minskar människors exponering för radon, en luktfri och osynlig radionuklid som bildas vid sönderfall av uran i marken och vissa byggmaterial. Inandning av radongas och radondöttrar ökar risken för lungcancer och anses vara en av de största förebyggbara riskerna för luftburen strålning i bostäder. Syftet med radonskydd är att hindra radon från att tränga in i byggnader eller att sänka koncentrationerna där människor vistas.

Radon tränger vanligtvis in genom marken under byggnadernas grund, genom sprickor i betong eller tegel och via byggmaterial. Byggnadsdesign, markförhållanden, ventilation och klimat påverkar hur mycket radon som hamnar inomhus. Småhus och bostäder med dålig eller ineffektiv ventilation löper särskild risk om åtgärder saknas.

Radonmätning är första steget i riskbedömningen. Mätningar kan vara korttids (några dagar) eller långtid (månader) med detektorer avsedda för inomhusbruk. Om den uppmätta årsmedelnivån överstiger gällande referensvärden rekommenderas åtgärder. Referensnivåer varierar mellan länder; i Sverige följs ofta nationella riktlinjer som säger att åtgärder bör övervägas vid mått som når eller överstiger ett visst gränsvärde i bostadsmiljö. I Sverige regleras radonskydd i första hand av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och Boverket.

Åtgärder vid radonskydd kan delas in i förebyggande byggnadsteknik och behandling av befintliga byggnader. Vid nybyggnation kan radonbarriärer blandas med gaspermeabla lager under grund, tätning av genomföringar samt balanserad ventilation som minskar uppkommande tryckskillnader. Vid befintliga byggnader används ofta radonsug eller sump under byggnadens grund i kombination med tätning av sprickor samt ökad tilluft och mekanisk ventilation. Efter åtgärder rekommenderas ny mätning för verifiera att målvärden uppnås.