radionavigering

Radionavigering är navigering som grundar sig på radiovågor från fasta eller rymdbaserade källor för att fastställa position, kurs och avstånd. Genom att ta emot signalsändningar och bearbeta deras egenskaper kan en mottagare beräkna rutt, orientera sig i rummet och följa specificerade procedurer. Radionavigering används inom flera transportsektorer, särskilt inom flyg- och sjöfart, där den kompletterar eller ersätter andra navigeringssystem.

Historiskt utvecklades radionavigering tidigt 1900-tal med radiodirektionsfynd och ADF/ RDF-tekniker. Efter andra världskriget etablerades mer systematiska hjälpmedel som NDB (icke-riktad beacon) och VOR (VHF-omnidirectional range) tillsammans med DME (distance measuring equipment). LORAN-systemen var viktiga under större delen av 20-talet och början av 2000-talet men har i stor utsträckning fasats ut. Under senare decennier har satellitbaserade system som GNSS (Global Navigation Satellite System) blivit dominerande, ofta i kombination med traditionell radionavigering som backup och integrerad i modern flyg- och fartygsinstrumentering.

Vanliga radionavigeringssystem inkluderar NDB, som ger en riktning via RDF-mottagning; VOR, som tillhandahåller azimut till stationen; DME, som mäter avstånd via tidsfördröjning eller slant-avstånd; och ILS, som ger precisionsinformations för landning med lokaliserare och glideslope. TACAN används inom militära sammanhang. Dessa system regleras och standardiseras av internationella organ som ICAO och ITU och används ofta i kombination med GNSS och flygplatsinfrastruktur för ökat tillförlitlighet och säkerhet.

Framtiden präglas av fortsatt integration av radionavigering med satellitbaserade lösningar och förbättrad systemtillförlitlighet, samtidigt som beroendet av radiobaserade referenser bibehålls som redundans och säkerhetskritiska komponenter.