pushpullteorin

Push-pullteorin är en teoretisk modell inom migrationsforskning som används för att förklara varför människor lämnar sina ursprungsländer och varför de söker sig till nya destinationer. Modellen delar upp de faktorer som påverkar beslutet i två huvudkategorier: push-faktorer som driver människor bort från platsen de lämnar, och pull-faktorer som lockar dem till en ny plats.

Vanliga push-faktorer är ekonomisk stagnation, arbetslöshet, fattigdom, politisk förföljelse, konflikt, miljökatastrofer och brist på framtidsutsikter. Vanliga pull-faktorer är bättre arbetsmöjligheter, högre löner, säkerhet, utbildning, socialt stöd och familjeåterförening. Teorin betonar också att beslutet ofta påverkas av intervening obstacles, såsom avstånd, kostnader, visumregler, språkbarriärer och andra praktiska hinder, samt av personliga faktorer som ålder och utbildning.

Historiskt utvecklades modellen särskilt genom Everett S. Lee i mitten av 1960-talet, där han även underströk hur individuella val formar migrationsprocessen i samverkan med strukturella förhållanden och personliga preferenser. Kritiker menar att uppdelningen i två färdiga kategorier kan vara förenklad och att modellen ibland saknar hänsyn till hur policyer, institutioner och transnationella nätverk påverkar faktiska migrationsströmmar. Trots det används push-pullteorin ofta som grundläggande ramverk i studier av migration och som utgångspunkt för att integrera andra teorier om nätverk, transnationelliteten och sociala strukturer.