parfymkonsten

Parfymkonsten är konsten att skapa och analysera dofter, ofta i form av parfymer och aromatiska produkter. Den förenar kemi, naturmaterial och sensorisk bedömning för att konstruera doftprofiler som upplevs som friska, blomsterlika, kryddiga eller träiga. Målet är harmoniska blandningar som känns rätt på huden och håller sig över tid i olika miljöer.

Historiskt har parfymkonsten rötter i antikens kulturer där rökelse och salvor användes i ceremonier. Under medeltiden och renässansen utvecklades teknikerna, och i Grasse i Frankrike växte parfymindustrin fram som ledande. På 1800- och 1900-talen tillkom syntetiska ingredienser som utökade paletten, och parfymörer, eller nosar, arbetade i hus och studios.

En parfym består av naturmaterial som eteriska oljor, absoluter och resiner, samt syntetiska komponenter som esterer, aldehyder och musk. Utvinningsmetoder inkluderar ångdestillering, lösningsmedelsutvinning, koldioxidextraktion och enfleurage. Doftens uppbyggnad följer ofta toppnoter som först framträder, därefter hjärtnoter och slutligen basnoter som ger långvarig textur. Vanliga doftfamiljer är blomster, chypré, orientaliska, träiga och friska.

Parfymören bedömer blandningen genom organoleptiska tester och systematiska justeringar i flera steg, för att finslipa balansen, anpassa den till hud och miljö, samt kontrollera stabilitet. Testerna omfattar hudprov och observationer i olika temperatur- och luftförhållanden.

Reglering av parfymprodukter innefattar säkerhetskrav och allergennivåer som övervakas av internationella organ, till exempel IFRA. Märkning, spårbarhet och ansvarsfull användning av ingredienser är vanligt förekommande krav i många länder.