paraffininbäddning

Paraffininbäddning, eller paraffininbäddning av vävnad, är en standardmetod inom histologi för att bevara och ge stabila, tunna snitt av biologiska vävnader. Vävnaden fixeras vanligtvis i formalin för att bevara morfologin, därefter genomgår den gradvis avspädning i alkohol och upphäts i klarningsmedel innan den infiltreras med flytande paraffin och slutligen sätts i en förpackad paraffinblock som kan skäras i tunna snitt med en mikrotom.

Processen följer vanligtvis flera steg. Först fixeras vävnaden för att bevara cellular struktur. Därefter genomgår den en serie lösningsmedels- och alkoholdesinfektioner som successivt avlägsnar vatten. Efter dehydreringssteget klarnas vävnaden med ett organiskt lösningsmedel som är miscibelt med paraffin, vanligtvis xylен eller ett substitut. Därefter infiltreras vävnaden med smält paraffin vid cirka 56–60 °C tills vävnaden är helt omsluten av paraffin. Slutligen placeras vävnadsblocket i en form och stelnar när paraffinet kallnar, vilket gör det möjligt att skära tunna skivor (ofta 3–6 mikrometer) i en mikrotom.

Paraffininbäddning erbjuder god bevarande av vävnadsarkitektur och lång lagringstid samt möjliggör högupplöst histologisk färgning som hematoxylin-eosin. Nackdelar inkluderar att processen är tidskrävande, kräver specialutrustning och att vissa antigener kan påverkas av fixering och paraffinering, vilket kan påverka immunhistokemi. Paraffinblock används vanligtvis för diagnostiska analyser, immunhistokemi och molekylärpatologi, medan frysningsbaserade metoder används när snabbhet eller bevarande av vissa vitkemiella antigen är viktigare. Säkerhetsmässigt hanteras heta paraffinblock och lösningsmedel i väl ventilerade miljöer med följsamhet till kemikaliesäkerhet och avfallshantering.