osäkerhetsprincip

Osäkerhetsprincipen, även känd som Heisenbergs osäkerhetsprincip, är en fundamental princip inom kvantmekaniken. Den formulerades av Werner Heisenberg 1927. Principen anger att det finns en fundamental gräns för hur exakt man samtidigt kan känna till vissa par av fysikaliska egenskaper hos en partikel, såsom dess position och dess rörelsemängd.

Ju mer exakt man känner till en partikels position, desto mindre exakt kan man känna till dess rörelsemängd, och vice versa. Detta är inte ett resultat av begränsningar i mätinstrumenten, utan en inneboende egenskap hos kvantvärlden. Det finns ingen teoretisk möjlighet att övervinna denna osäkerhet.

Matematiskt uttrycks osäkerhetsprincipen ofta genom olikheter. För positionen (x) och rörelsemängden (p) i en dimension, är den vanligaste formen: Δx * Δp ≥ ħ/2, där Δx är osäkerheten i position, Δp är osäkerheten i rörelsemängd, och ħ (h-streck) är den reducerade Plancks konstant.

Osäkerhetsprincipen har djupgående konsekvenser för vår förståelse av fysikaliska system på atomär och subatomär nivå. Den ligger till grund för många fenomen inom kvantmekaniken, inklusive stabiliteten hos atomer och egenskaperna hos partiklar. Den har också filosofiska implikationer gällande determinism och förutsägbarhet i naturen.