näringstransporten

Næringstransporten är den fysiologiska processen genom vilken näringsämnen från födan passerar genom tunntarmens epitel till blodet eller lymfsystemet, så att kroppens celler kan använda dem. Den omfattar nedbrytning av kolhydrater, proteiner och fett samt absorption av vitaminer, mineraler, vatten och elektrolyter. Stor del av transporten sker i tunntarmen, där enzymer bryter ned näringsämnen och enterocytens specifika transportörer över cellmembranet möjliggör upptaget i blodbanan eller i lymfan.

Kolhydrater och proteiner tas upp av flera mekanismer i enterocyterna. Kolhydrater bryts ned till monosackarider som glukos, galaktos och fruktos. Glukos och galaktos tas upp med SGLT1, som följer natrium in i cellen, och passerar sedan ut i blodet främst via GLUT2. Fruktos tas upp via GLUT5 och även via GLUT2 under vissa förhållanden. Proteiner bryts ned till fria aminosyror och små peptider som tas upp av olika aminosyratransportörer och PEPT1. När ämnena nåt basolaterala sidan fortsätter de via kapillärer i villi till levern via portådern.

Fett absorberas i flera steg. Emulgering av galla och enzymatisk nedbrytning av pankreaslipas bildar fria fettsyror och monoacylglycerol, som tillsammans bildar miceller och underlättar upptaget i enterocyter. Inne i cellerna återbildas triglycerider och paketeras med apolipoprotein B-48 till kylomikroner, som töms via exocytos till lymfkärlen (lactealer) och når systemcirkulationen via lymfan. Kortkedjiga fettsyror och vissa fettlösliga vitaminer absorberas direkt till portalblodet.

Reglering och klinisk betydelse: Hormoner som sekretin och kolecystokinin reglerar matsmältning och tarmmotilitet, vilket påverkar näringstransporten. Levern spelar en central roll i första passagen och metabolismen av absorberade näringsämnen. Tillstånd som malabsorption, celiaki, laktointolerans och inflammatorisk tarmsjukdom kan påverka näringstransporten och leda till näringsbrist. Diagnostiska blod- och fae-testing samt funktionstester används för att bedöma absorptionsförmågan i klinisk praxis.