mineralupptaget

Mineralupptaget är processen där oorganiska näringsämnen tas upp från omgivningen av en organism. Hos växter innebär det främst upptag av mineraljoner från jord via rötterna; hos djur och andra organismer innebär det absorption av mineraler från kosten i matsmältningskanalen. Mineralupptaget är avgörande för tillväxt, ämnesomsättning och upprätthållande av cellfunktioner, och regleras noggrant för att möta behov samtidigt som toxisk ackumulering undviks.

Hos växter sker de flesta mineralupptagen genom transportproteiner i plasmamembranet hos rotceller. Aktiv transport drivs ofta av protonpumpar som skapar en drivkraft; vissa mineraler kan också tas upp genom diffusion eller med massflöde mot roten. I roten rör sig mineralerna genom apoplast eller symplast och kan laddas in i xylemet för transport till skott via transpiration. Mykorrhizala symbioser kan öka upptaget av fosfat och mikronäringsämnen. Upptaget påverkas av jordens pH, fukt, textur, jordens utbyteskapacitet och samverkan mellan joner samt växtens näringsstatus. Huvudmakroelementen inkluderar N, P, K, Ca, Mg och S; mikronäringsämnen inkluderar Fe, Mn, Zn, Cu, B, Mo, Cl och Ni.

Hos djur följer mineralupptaget huvudsakligen matsmältningskanalen och sker med hjälp av specialiserade transportproteiner. Upptaget beror på mineralens kemiska form, närvaro av andra ämnen i kosten och fysiologiska faktorer. Efter absorption förs mineralerna i blodet till vävnader där de används i metabolism, lagras i kroppens reserver eller utsöndras vid överskott.