magslemhinna

Magslemhinna, eller gastric mucosa, är slemhinnan som klär magsäckens insida. Den består av ett enkelt cylindriskt epitel som bildar ytepitel och foveoler som leder till magsäckens körtlar. Epitelceller vilar på lamina propria och ett tunt skikt av muskulus mucosae. Slemhinnan är uppdelad i regionerna cardia, fundus/corpus och antrum, vilka har något olika körtlar och celltyper.

I ytepitet dominerar slemproducerande celler – mucusceller och slemhalsceller – som bildar ett skyddande slem- och bikarbonatlager mot den sura magsaftens påverkan. Gastriska körtlar i fundus och corpus innehåller parietalceller som bildar saltsyra och intrinsic factor samt chiefceller som producerar pepsinogen. Antrumkörtlarna domineras av enteroendokrina celler som G-celler (gastrin), D-celler (somatostatin) och ECL-celler (histamin).

Denna mucosa fungerar som barriär mot mekanisk skada, syra och mikroorganismer. Slemmet och bikarbonatet skyddar epitelet, medan saltsyra och pepsinogen deltar i nedbrytningen av föda. Epitelcellerna förnyas löpande, med en turnover på ungefär var tredje till fjärde dag.

Reglering av magslemhinnans funktion sker både nervöst och hormonellt. Vagusnerven och olika hormoner styr utsöndringen av saltsyra, mucus och enzymer. Viktiga hormoner är gastrin (stimulering av parietalceller och pepsinogen), histamin (stärkta HCl-sekretionen) och somatostatin (hämmar). Blodförsörjningen till slemhinnan sker via gastriska artärer och lymfkärl, och lamina propria innehåller immunförsvarsceller som bidrar till lokal försvar.

Kända kliniska kopplingar inkluderar gastrit, peptiska sår och infektion med Helicobacter pylori, samt ökad risk för vissa magsäckskancerformer vid långvarig skada på slemhinnan.

---