magnetiseringsströmm

Magnetiseringsströmmar är de strömmar som krävs för att magnetisera de material som utgör kärnan i magnetiska kretsar, exempelvis transformatorer och induktorer, och de uppstår även när utrustningen inte levererar någon last. I en transformator uppträder magnetiseringsströmmarna i primärlindningen och utgör en del av no-load-strömmen. Den totala no-load-strömmen består av en reaktiv komponent som upprätthåller kärnfluxen och en verklig komponent som orsakas av kärnförluster (hysteresis och eddy currents).

Modellering: Elektriskt kan magnetiseringsströmmen modelleras som en magnetiserande induktans Lm i serie med en kärnförlustresistans Rc. Den dominerande delen är den reaktiva strömmen Im ≈ V/(ωLm). Kärnförlusterna ger en verklig komponent Iw som varierar med spänning, frekvens och kärnmaterialets egenskaper.

Påverkan och design: Magnetiseringsströmmarnas storlek påverkas av kärnmaterialets egenskaper, kärnans tvärsnittsarea och antalet lindningar. Ökade antalet lindningar (större N) ökar Lm och minskar Im, vilket reducerar no-load-ström och förluster. Hysteresis- och eddyströmmarnas bidrag ökar med fluxdensity och frekvens; lamineringstjocklek och materialets resistivitet påverkar eddyströmmarna. I praktiken är magnetiseringsströmmar en viktig del av transformatorers effektivitet och dimensionering och mäts vanligtvis via no-load-test.