I fysiken definieras lysutstrålningen av dess spektrala fördelning, vilket uttrycks i termer av intensitet eller pulsökning per våglängd. Minskning av elektromagnetisk energi per foton får en upplevd färg, medan total energi eller ljusflöde mäts i lumen för att bestämma upplysningsförmågan. För professionell mätning används fotometriska instrument som spektrofotometrar, luxmeter och strålningsmätare för att kvantifiera både styrka och färgton.
Källor till lysutstrålning är både naturliga och mänskliga skapade. Solens spektrum är den största naturliga posten, men kommersiella ljuskällor – från glödlampor till LED, xenon- och laserrör – bidrar betydligt till det artificiella ljuslandskapet. I industriella och tekniska tillämpningar används ljusrörelser för optisk kommunikation, bildbehandling, medicinsk diagnostik, lantbrukssekretess och säkerhetssaker genom laserskanning eller färgkorrigering av arbetsmiljöer.
Lysutstrålning har hälsorelaterade och miljömässiga konsekvenser. Överskott av högintensivt ultraviolett ljus kan orsaka akuta hudskador och ögonskador medan exponerad personal vid lasersystem behöver skyddsutrustning. Langervarning för exponering kan bidra till skärmande ljus, skinande eller så kallad fotorisk. Inom ergonomi används färgtemperatur och luminans för att anpassa arbetsplatser och ferma sömnrytmer. Skärningsfenomen mellan olika färgtoner kan påvirka uppfattningen av ögonadvinklar och bidra till trötthet.
Miljöövervakning med hänsyn till lysutstrålning är centralt för skydd av nattur, för att minska skyglow kring städer och för att optimera fotosyntetiska processer i respektive grödor. Internationella direktiv, däribland EU:s "Luminous Flux Directive" och Strahlenschutzrichtlinien, fastställer gränsvärden för både mänsklig exponering och kommersiell skattereduktion. Lysutstrålning är därför ett tvärvetenskapligt fält som medger dialog mellan studier i fysik, materialvetenskap, ergonomi, medicin och miljöpolitik.
---