logoterapi

Logoterapi är en psykoterapeutisk riktning utvecklad av den österrikiske neurologen och psykiatern Viktor Frankl under 20:e århundradet. Begreppet kommer från det grekiska logos (mening) och fokuserar på människans strävan efter livsmening som central drivkraft. Frankls idéer formulerades bland annat i hans välkända bok Man’s Search for Meaning, där hans erfarenheter som fånge i koncentrationsläger påverkar teorins tonvikt på mening i lidande.

Kärnprinciper i logoterapi är att människan har en vilja till mening (will to meaning), att mening kan hittas i alla livssituationer, även lidande, och att människor bär ett existentiellt vakuum när meningsupplevelsen saknas. Terapeutiskt arbete syftar till att hjälpa klienten upptäcka eller skapa mening genom reflektion över värderingar, ansvar och livsprojekt snarare än att enbart söka symptomlindring.

Vanliga tekniker är sokratisk dialog för att klargöra värden, dereflektion för att minska överfokusering på symtom, och paradoxal intention som använder humor och ändrade attityder för att bryta negativa mönster. Logoterapi används inom behandling av depression, ångest, sorg, terminalvård och missbruk samt i existentiell handledning.

Kritik har riktats mot logoterapi för bristande empirisk forskning jämfört med andra psykoterapier och för att dess existentiella ansats kan vara kulturellt betingad. Samtidigt har den påverkat olika terapiformer och tillämpats i både kliniska och pedagogiska sammanhang.