linjekodningen
Linjekodning, eller line coding, är processen att omvandla ett digitalt bitström till en elektrisk eller optisk
Viktiga egenskaper hos en linjekodning är:
- Självklockning (clock recovery) så mottagaren kan återställa klockan ur signalen.
- DC-balans så att ledaren inte byggs upp en konstant återstående spänning över tid.
- Begränsad spektralutbredning för att passa mediets bandbredd och minska störningar.
- Enkel implementering och felkänslighet mot störningar.
- NRZ (Non-Return-to-Zero): mycket enkel, men kan ge DC-värde vid långa bitsekvenser och sämre klockåtervinning.
- NRZI (Non-Return-to-Zero Inverted): övergångar används för att signalera 1:or, vilket förbättrar klockningen.
- Manchester: varje bit innehåller en tydlig transition, vilket ger god själv-klockning men högre bandbreddskrav.
- AMI (Alternate Mark Inversion): växlande tecken för 1:or ger bättre DC-balans.
- 4B/5B: kodar 4 databitar till en 5-bitars symbol, förbättrar balans och synkronisering.
- MLT-3: tre-nivåsignal använd i vissa Ethernet-standards, balanserar bandbredd och störningar.
- 2B1Q eller liknande politk varierar beroende på standard och medium.
Linjekodning skiljer sig från modulering: linjekodning används för att överföra digital information över ett fysiskt ledande
Linjekodning används inom telekommunikation och datanätsapplikationer där basbandsöverföring krävs, exempelvis äldre och vissa moderna Ethernet-, USB-