lavemissionszoner

Lågemissionszoner, ofta benämnda lavemissionszoner, är geografiskt avgränsade områden i tätorter där fordonens inträde eller användning regleras utifrån utsläppsstandarder. Syftet är att minska utsläpp av kväveoxider och partiklar, förbättra luftkvaliteten och därmed folkhälsan i städerna.

Verkningsättet varierar mellan system, men gemensamt är att fordon klassificeras efter utsläppsnivåer. Vanliga kriterier är Euro-klassningar eller ett avfärgsystem som anger fordonskategori. Vissa zoner kräver att fordon uppfyller minimikraven för att få köra in, medan andra zoner tillåter inresa mot en avgift eller avgiftssats. En del zoner har tidsbegränsningar eller undantag för särskilda fordonstyper som ambulanser, räddningstjänst eller distributionsfordon. Enligt många system används registrerings- eller avgasskyddet automatiskt via kameraövervakning för efterlevnad.

Standarder och omfattning varierar mellan länder och städer. Zonerna kan omfatta centrala delar av städer eller bredare områden och kännetecknas ofta av särskilt stränga krav mot dieselbilar. Nästanadelen av systemen baseras på lokala beslut och dynamiska planer som uppdateras över tid.

Exempel och variationer finns i Europa: London har en av de mest kända ultra low emission zones (ULEZ), tyskvärda Umweltzonen där fordon får olika färgmakter beroende på utsläpp, och Frankrike inför zones à faibles émissions (ZFE) med Crit’Air-klassificering. I Sverige används liknande principer som lågemissionszoner i ett antal kommuner, ofta kallade miljözoner. Effekt och omfattning varierar beroende på implementering och finansiering.

Kritiska röster framhäver att zoner kan skapa rättviseeffekter och administrativa kostnader, särskilt för personer med äldre fordon eller begränsade alternativ till bil. De ses ofta som ett komplement till utbyggd kollektivtrafik, gång- och cykelinfrastruktur samt andra luftkvalitetsinitiativer.