lateralböjning

Lateralböjning, eller lateral flexion, är en rörelse där en del av ryggraden böjs åt sidan. Rörelsen minskar vinkeln mellan två närliggande vertebrae på samma sida och ökar på motsatt sida. Lateralböjning förekommer i flera delar av ryggraden, men är särskilt framträdande i cervikala och lumbala regioner, där den ofta följer en kombination av rörelser i kroppen.

Anatomi och begränsningar: Rörelsen omfattar flera spinalsegment och påverkas av facetledernas orientering, ligament samt intervertebrala skivor och omgivande muskler. I nacken är lateralböjning vanligtvis större och kan följa med viss rotation; i bröstryggen begränsas rörelsen av ribbstommen och facetlederna; i ländryggen tillåts böjning åt sidan men begränsas av de sagittalt vinklade facetlederna och av muskulaturen som stabiliserar bålen.

Funktion och klinisk betydelse: Lateralböjning används i vardagliga rörelser som att luta sig åt sidan, plocka upp föremål och i många tränings- och rehabiliteringsprogram. Kliniskt kan begränsad eller smärtsam lateralböjning indikera problem som diskrelaterade tillstånd, facetledsartrit, scolios eller muskulär spänning. Bedömning görs ofta genom rörlighets- och rörelseomfångsmätningar med goniometer eller inclinometer.

Träning och rehabilitering: För att bibehålla eller återfå rörlighet i sidan av bålen rekommenderas övningar som stärker obliquus-, quadratus lumborum- och de djupa ryggmusklerna samt mjukgörande stretchövningar. Rörelsen bör utföras kontrollerat och utan smärta, med progression av amplitud och belastning under handledning av vårdgivare vid behov.