landskapsanpassning

Landskapsanpassning är en planerings- och designinriktning som syftar till att integrera mänsklig verksamhet med det omgivande landskapet. Den innebär att byggnation, infrastruktur och markanvändning organiseras så att landskapets topografi, hydrologi och ekologiska processer bevaras och att kulturarv och visuellt sammanhang stärks. Målet är att minska miljöbelastningar, öka motståndskraft mot klimatförändringar och förbättra funktion, tillgänglighet och livsmiljö.

Metoder i landskapsanpassning inkluderar noggrann platsanalys och landskapskaraktärsbedömningar, samt åtgärder som följer terrängen och bevarar eller återkopplar ekosystemtjänster. Det innefattar vattenhushållning, jord- och växtliv, användning av lokala material samt anpassning av byggnadsformer och växtlighet till mikroklimatet. Planering och gestaltning syftar till att skapa eller stärka ekorridorer för biodiversitet, bevara kulturmiljöer och reducera risker som översvämningar och erosion.

Områden där landskapsanpassning tillämpas är breda och omfattar städer, bostadsområden, infrastruktur, energiinvesteringar samt jord- och skogsbruk. Praktiska exempel är byggnader som följer markens konturer på sluttningar, bevarade häckar och grönområden som fungerar som habitat, väg- och gatudesign som minimerar markavvattning och landskapsbaserade dagvattenlösningar som biosållar, samt restaurering av våtmarker för ökat översvämningsskydd.

Landskapsanpassning kopplas till nationella och regionala planer där miljöbedömningar och naturvärdesinventeringar används för att säkerställa att åtgärder möter både funktionella och värdebevarande mål.