kärnvapentesterna

Kärnvapentesterna är beteckningen för de internationella testprogram som länder genomförde för att utveckla, verifiera och visa upp kärnvapen. Tester har utförts i olika miljöer, bland annat i atmosfären, under vatten och underground, och har varit föremål för omfattande säkerhetspolitiska och tekniska studier.

Historien sträcker sig från de första testerna i mitten av 1940-talet till slutet av kalla kriget och därefter. De största och mest omfattande programmen tillhörde USA och Sovjetunionen, följt av Storbritannien, Frankrike och Kina. Senare genomförde även Indien, Pakistan och Nordkorea kärnvapentester. Testerna har haft stor betydelse för utvecklingen av kärnvapenarsenalerna och för mellanstatliga relationer, samt för internationell lagstiftning och icke-spridning.

Viktiga testområden har varit: USA:s Nevada Test Site och Tropiska proven i Stilla havet; Sovjetunionen vid Semipalatinsk och Novaya Zemlya; Storbritannien vid Monte Bello öarna, Maralinga och under senare perioder vid Christmas Island; Frankrike i Algeriet (Reggane/In Ekker) och senare på Moruroa och Fangataufa; Kina vid Lop Nur; Indien vid Pokhran; Pakistan vid Chagai; Nordkorea vid Punggye-ri. Dessa tester har kritiserats för miljö- och hälsokonsekvenser samt för politisk spänning i världsdelar.

Reglering och påverkan har varit centrala frågor. Partial Test Ban Treaty från 1963 förbjuder atmosfäriska, undervattens- och rymdbaserade kärnvapenprov, medan Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty från 1996 rubricerar ett fullständigt förbud men har ännu inte trätt i kraft. Kärnvapentesterna har lämnat ett djupt avtryck i internationell säkerhet, teknik och miljö.