kväveremoväxt

Kväveremoväxt är ett begrepp som används för växter som bidrar till kväveförsörjningen i ekosystemet genom symbiotisk kvävefixering. De flesta kvävefixerande växter tillhör baljväxterna (leguminosae), men även vissa icke-baljväxter har liknande förmågor. Kvävefixeringen sker vanligtvis i rotnoder där växten bildar partnerskap med kvävebindande bakterier, främst Rhizobium hos baljväxter eller Frankia hos actinorhizala växter. Dessa mikroorganismer omvandlar atmosfäriskt kväve (N2) till ammonium (NH4+), som växten kan använda. Processen kräver energi och kontrolleras av både bakteriernas enzym nitrogenas och växtens regleringssystem samt av nodulens syreomsättning.

Kväveremoväxter har stor ekologisk och agronomisk betydelse. Genom att tillföra kväve till jorden underlättar de tillväxten hos växterna själva och förbättrar jordens kvävetillgång för följande skörd, vilket minskar behovet av syntetiska kvävegödselmedel i många växelbruk. De bidrar också till biologisk mångfald och störningsresiliens i ekosystemen.

Exempel på växter som ofta klassas som kväveremoväxter inkluderar baljväxter som klöver (Trifolium spp.), lusern/alfalfa (Medicago sativa), ärtor (Pisum sativum) och bönor (Phaseolus spp.). Även vissa trädarter, såsom alder (Alnus spp.), och vissa Elaeagnus-arter, bildar kvävebindande symbioser. Forskning visar att jordens kvävetillgång varierar med växtsammansättningen och markförhållandena.