kortslutningsstrømmen

Kortslutningsströmmen är den maximala elektriska strömmen som uppstår när en kortslutning inträffar i ett elektriskt nätverk. Den uppstår när det finns en direktförbindelse mellan ledare eller mellan ledare och jord, vilket kraftigt reducerar impedansen i kretsen. Storleken på kortslutningsströmmen påverkas av källans inre impedans samt nätets totala impedans mellan felplatsen och källan.

I praktiken kan olika feltyper ge olika strömmar, till exempel trefas kortslutning, enfas till jord eller enfas till fas. För att beskriva strömmen används ofta en Thevenin‑impedans vid felsens plats, Z_th, och kortslutningsströmmen kan uppskattas som Ik,3ph ≈ sqrt(3) · V_LL / Z_th (för en trefas kortslutning vid en viss busstation eller felplats där V_LL är randspänningen). I mer detaljerade beräkningar används nätmodeller och per‑unit‑metoder för att fånga komponenters impedanser i olika delar av systemet.

Mätning och simulering av kortslutningsströmmen sker med systemstudier, ofta i programvara som använder per‑unit‑representationer och IEC‑standarder (till exempel IEC 60909) för att beräkna provsjökraft och kortslutningsnivåer. Fysiska mätningar kan genomföras med strömtransformatorer och mätinstrument även om de ofta görs i kontrollerade tester eller genom diagnostik av befintliga driftsdata.

Betydelsen av kortslutningsströmmen är central för skydd och dimensionering av elsystem. Den används vid val och koordinering av skyddssystem, utformning av brytare och säkringar, samt vid planering av nätets kapacitet och säkerhetsmarginaler.