korrosionsbenägenhet

Korrosionsbenägenhet är ett mått på hur sannolikt det är att ett material angrips av korrosion under en viss miljö. Den påverkas av materialets kemiska sammansättning och mikrostruktur, ytförhållanden samt närvaro av skyddslager eller beläggningar. Passivitet, dvs bildandet av ett stabilt oxidskikt, minskar vanligen korrosionen; å andra sidan ökar korrosionsbenägenheten när skyddet är osäkert eller avlägsnas.

Miljöfaktorer som påverkar inkluderar närvaro av vatten, syre, klorider (t.ex. saltvatten), temperatur, pH och fuktighet. Galvanisk kontakt mellan olika metaller kan också öka korrosionstakten hos det mindre nobla materialet. Vanliga korrosionsformer är uniform korrosion, galvanisk korrosion, pitting, crevicekorrosion och spänningskorrosionssprickor (SCC).

Bedömning av korrosionsbenägenhet görs genom materialval och miljöbedömning samt laboratorietester som efterliknar aktuella förhållanden. Praktiska tester inkluderar saltspraytest enligt standarder som ISO 9227, och elektrokemiska tester som potentiodynamisk polarisering eller elektrochemisk impedansspektroskopi (EIS) för att uppskatta korrosionshastighet och passivitetsnivå.

Åtgärder för att minska korrosionsbenägenheten handlar om materialval och konstruktion: använda legeringar med god korrosionsresistens, satsa på stabila passiva lager eller beläggningar, applicera korrosionsinhibitorer, och utforma detaljer för att undvika sprickor, klyftor och galvanisk kontakt. Regelbundet underhåll och övervakning är också viktigt i praktisk användning.