kontraststretchning

Kontraststretchning, eller linjär kontraststretchning, är en bildbehandlingsmetod som ökar skillnaden mellan ljusa och mörka områden i en bild genom att expandera det inspelade dynamiska omfånget till hela det möjliga intensitetsintervallet. Målet är att göra detaljer mer synliga och bilden mer lätttolkad under olika belysningsförhållanden.

Metoden bygger vanligtvis på en enkel linjär transformation. Man beräknar bildens minsta och största intensitet, antingen över hela bilden eller inom en region av intresse (ROI). Därefter omvandlas varje pixel enligt y = (x − min) * (new_max − new_min) / (max − min) + new_min, där min och max är de beräknade gränserna och new_min samt new_max är de önskade intensitetsgränserna (ofta 0 och 255 i 8-bitars bilder). För färgbilder kan stretchningen tillämpas per kanal eller utgå från bildens luminans och tillämpas på den.

Variant: man kan välja att clippa utanför det definierade intervallet för att undvika överdriven påverkan från extremvärden eller brus. Vid per-kanal stretchning kan färgförändringar uppkomma om kanalerna inte behandlas konsekvent.

Funderingar och begränsningar: kontraststretchning kan förstärka brus och rubba färgbalansen i färgbilder, särskilt om intensiteterna varierar mycket i bilden. Den är enklare och snabbare än histogramkorrigeringsmetoder som histogramutjämning och används ofta som en första förbearbetning i bildbehandling och datorseende.