kompositingut

Kompositingot är en gjuten kropp som består av två eller flera olika material som är sammanfogade till en enhet. Vanligt är metallbaserade kompositer där en metallmatris innehåller en förstärkande fas i form av partiklar, fibrer eller skikt. Syftet är att kombinera hög styrka och slitstyrka med bättre motstånd mot nötning och temperaturvariation.

Tillverkningen sker ofta genom att förstärkningar tillsätts i en smält metall och blandningen gjuts i en form (så kallad stir casting). Andra metoder omfattar in-situ bildning av förstärkningen, laminerade konstruktioner och diffusionsbundna sammanfogningar som skapar ett kontinuerligt kompositblock med bättre gränssnitt mellan de olika faserna.

Egenskaperna varierar beroende på systemet. Vanliga fördelar är ökad styvhet, förbättrad nötningstålighet och ofta högre temperaturtålighet, samtidigt som vikten kan hållas nere jämfört med rena metaller. Begränsningar inkluderar porösitet, ojämn distribution av förstärkningen, svårbearbetning och högre kostnader samt utmaningar med gränssnittet mellan matris och förstärkning som kan påverka hållbarhet och korrosion.

Användningar finns inom flyg- och fordonsindustri, verktygs- och maskindelar samt där krav på låg vikt och hög slitagebeständighet råder. Exempel är aluminiumbaserade kompositer med keramiska partiklar (till exempel SiC eller Al2O3) och titan- eller magnesiumbaserade system för höga temperaturer.

Historiskt utvecklades konceptet under 1900-talet och har sedan blivit en viktig del av modern metallgjutning, med pågående forskning för bättre partikelkontroll, gränssnittsdesign och kostnadseffektiv produktion.