kommunikationssignal

En kommunikationssignal är en fysisk kvantitet som bär information i ett kommunikationssystem. Den kan vara elektrisk spänning eller ström, optiskt ljus eller radiovågor. Signalens karaktäristik bestäms av dess amplitud, frekvens och fas och kan vara antingen analog eller digital.

Signaler delas ofta in i basbandsignaler, som bär informationen i sitt ursprungliga frekvensområde, och passbandsignaler, som modulerats upp till högre frekvenser för överföring i en kanal. Analoga signaler varierar kontinuerligt över tid, medan digitala signaler består av diskreta nivåer.

Modulation och kodning används för att anpassa signalen till kanalens egenskaper. Analoga metoder inkluderar amplitudmodulation (AM), frekvensmodulation (FM) och fasmodulation (PM). Digitalt används metoder som QPSK (Quadrature Phase Shift Keying), QAM (Quadrature Amplitude Modulation) och PSK (Phase Shift Keying).

För överföring används olika multiplexeringstekniker, exempelvis tidsdelning (TDM), frekvensdelning (FDM) och OFDM, ofta i kombination med rätt val av modulering.

Fysiska kanaler inkluderar kopparbaserade ledningar, fiberoptik och trådlösa länkar. Signalöverföring påverkas av attenuation, distorsion och brus; signalbehandling inkluderar förstärkning, filtrering och equalization (utjämning) för att motverka dessa effekter. Felupptäckt och felkorrigering används för att säkra integriteten.

Kvalitet uppges i mått som signal-till-brusförhållande (SNR) och bitfelhastighet (BER). Standardisering och reglering sker av organisationer som ITU, IEEE och ETSI för frekvensanvändning, protokoll och säkerhet.

Sammanfattning: en kommunikationssignal är den fysiska bärare som möjliggör överföring av information i ett kommunikationssystem, oavsett om den färdas som elektroner, foton eller radiovågor.