koldioxidskatterna

Koldioxidskatten är en skatt som tas ut på koldioxidutsläpp som uppkommer när fossila bränslen används till energi och transport. Den har för syfte att minska utsläpp av växthusgaser genom att göra fossil energi dyrare och därmed främja energieffektivisering, användning av renare teknik och övergång till koldioxidsnåla alternativ. Skatten används också som ett inkomst- och omdisponeringsverktyg inom miljö- och energipolitiken.

I Sverige infördes koldioxidskatten i början av 1990-talet som en del av en bred skattereform. Skatten har sedan dess höjts och anpassats flera gånger och är ofta nämnd som en av världens högre koldioxidskatter. Skatten tas i första hand ut på fossila bränslen som används för uppvärmning, fordonsdrift och industriell energi. Sektorer som är omfattade av EU:s utsläppshandel (EU ETS) upplever ofta undantag eller reducerade regler, vilket gör att karaktären av beskattningen varierar mellan olika verksamheter.

Skattbasen utgörs vanligtvis av mängden fossila bränslen och deras koldioxidutsläpp per enhet, och olika bränslen beskattas med olika satser. Intäkterna från koldioxidskatten används inom nationell miljö- och energipolitik, ofta för att finansiera åtgärder som energieffektivisering, stöd till förnybara energikällor och andra klimatrelaterade program.

Effekten av koldioxidskatten upplevs som beroende av prisnivå, kompletterande policys och ekonomiska förhållanden. Förespråkarna framhåller att den är ett kostnadseffektivt verktyg för utsläppsminskning och teknikskifte, medan kritiker pekar på risker för konkurrenskraft och längre siktet mål om rättvisa påslagen för olika grupper i samhället. Som del av en bredare klimatpolitik står koldioxidskatten i tæt samspel med avgifter, utsläppshandel och investeringar i grön ekonomi.

---