kärnvapenprogram

Ett kärnvapenprogram är en statlig satsning för att utveckla, förvärva och underhålla kärnvapen samt relaterade leveranssystem. Verksamheten omfattar ofta avancerad kärnfysik, utveckling av processer för framställning av fissila material (såsom uran-235 eller plutonium-239), vapenkonstruktion, modellering, testning och utveckling av leveranssystem som bombflygplan, missiler eller atomdrivna farkoster. Programmet leds vanligtvis av försvars- eller säkerhetspolitiska myndigheter och sker ofta i hemlighet. Det finansieras ibland genom nationell budget och samarbeten med industriella aktörer.

Historia och syften

Kärnvapenprogram växte fram i kölvattnet av andra världskriget och under den kalla krigets prestige- och säkerhetspolitiska konkurrens. Den primära referensramen var avskräckning: övertygelsen att hot om massiv motåtgärd hindrar en potentiell angripare. Utvecklingen krävde omfattande forskning, utveckling och inbyggda redundanta försörjningskedjor för fissila material samt avancerade befintliga och framtida leveranssystem.

Internationell rätt och kontroller

NPT (1968) är en central ram för icke-spridning och förlåtelse av kärnvapen inom vissa gränser, medan IAEA-skydd och överenskommelser om icke-spridning, testförbud (CTBT) och exportkontroller på säkra teknologier bidrar till övervakning och transparens. Många länder behåller eller överväger kärnvapen som del av sin säkerhetspolitik, medan andra avstår helt eller avvecklar program.

Aktörer och debatt

De fem erkända kärnvapenmakterna enligt NPT är USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina; andra länder som Indien, Pakistan och Nordkorea har utvecklat egna program, medan Israel ofta framstår som kärnvapenutvecklande utan officiell bekräftelse. Frågor om avskräckning, nedrustning och internationella avtal står centralt i den pågående debatten om kärnvapenprogram.