iskemitiden

Iskemitiden, eller istiden som term, refererar till perioden då stora delar av världens kontinenter var täckta av landbaserade eller nästan kontinuerliga ismassor under Pleistocen och början av Holocen. I svensk och nordisk geologi används ofta termen istiden för de upprepade glacial-förhållandena som präglade miljontals år, medan iskemitiden ofta syftar på den övergripande kyla och nedisningar som återkommande uppträdde under denna tid.

Geologisk tidsram och mönster: Pleistocen började för cirka 2,58 miljoner år sedan och avslutades ungefär 11 700 år sedan, då Holocen tog vid. Under större delen av Pleistocen upprepar sig cykliska glaciationer – kalla perioder då ismassor växte, följt av varma perioder då isen drog sig tillbaka. Den senaste stora isperioden, i nordvästra Europa känd som Weichsel-istiden (i Sverige ofta kallad den senaste istiden), nådde sitt maximum för cirka 20–26 tusen år sedan och upphörde ungefär 11 700 år sedan.

Fennoskandisk isbre och Sveriges landskap: Under den sista istiden bildades den Fennoskandiska isranden som sträckte sig över dagens Sverige och delar av Norden. Isen lade jordmåner, moränbildningar och gropar, samt formar som rader av moräner och drumliner som idag präglar landskapet. Isostatiskt rebound har fortsatt efter avsmältningen, vilket påverkar kustlinjer och sjöar.

Betydelse och arkeologi: Iskemitiden är central för att förstå mänsklig spridning i norra Europa, landhöjningens påverkan på bosättning och inverkan på flora och fauna under övergången till Holocene. Studier av isens gränser, sediment och isödrar ger insikter i klimatets naturliga variation och dess koppling till atmosfärens sammansättning.