högtalarspridning

Högtalarspridning, eller dispersion, är hur ljud från en högtalare sprids i rummet och hur ljudnivån varierar med riktningen. Den beskriver högtalarens riktverkan i olika plan, vanligtvis horisontellt och vertikalt. Dispersionen är frekvensberoende och beror på högtalarens konstruktion, som drivers, crossover och eventuell horn- eller waveguide-laddning, samt baffle- och kabinets dimensioner.

Lågfrekventa ljud sprids ofta bredare än höga frekvenser. När våglängden blir jämförbar med eller större än måttet på högtalaren uppstår omfattande diffraktion och mer omnidirekt spridning. Höga frekvenser tenderar att vara mer riktade, särskilt om de driver genom horn eller waveguides som formar dispersionen. Den upplevda spridningen mäts vanligtvis som polarrespons eller polarplottar, där man ser hur ljudtrycksnivån varierar med vinkel runt högtalaren. Andra centrala begrepp är Directivity Index (DI) och off-axis-respons, som beskriver hur mycket ljud som går till sidan eller bakom högtalaren.

Faktorer som påverkar dispersion inkluderar drivarkombinationer, korsningsfrekvenser, horn- eller waveguidegeometrier, akustik i rummet och användningens syfte (hemma, PA-system eller installationer). Vissa högtalare är utformade för bred spridning, medan andra är riktade för jämnare täckning över mindre ytor eller för fokuserad publik. För optimal ljudkvalitet är placering, riktning och rumsljud en viktig del av spridningens effekt.

Dispersion mäts och specificeras vanligtvis i laboratoriemiljöer, men den faktiska inverkningen i ett rum beror på placering, rummets form och yttre reflektioner.