högtalar

Högtalare är en enhet som omvandlar elektriska signaler till ljud och används för att återge musik, tal och andra ljudkällor i ljudsystem. En typisk högtalare består av en membran, en spole som rör sig i ett permanent magnetfält och en ram. När en elektrisk signal driver spolen vibrerar membranet och skapar ljudvågor i luften.

Princip och konstruktion: Membranets rörelse driver luftens tryck och därmed ljud. Spolen i magnetens fält omvandlar elektriska oscillationer till mekanisk energi. Återgivningen påverkas av membranets material och form, den mekaniska konstruktionen samt högtalarens förstärkning och hur den placeras i rummet.

Typer och användning: Passiva högtalare kräver extern förstärkare, medan aktiva högtalare har inbyggd förstärkare. Subwoofers fokuserar på låga frekvenser medan mellan- och fullrangehögtalare täcker mellan- och höga frekvenser. Vanliga format är golvhögtalare, bokhyllhögtalare, soundbars och portabla Bluetooth-högtalare, som används i hemmiljöer, studior och offentliga sammanhang.

Historia och utveckling: Den dynamiska högtalaren utvecklades i USA under 1920-talet, ofta nämnd som banbrytande arbeten av bland andra Edward W. Kellogg och Chester W. Rice. Sedan dess har tekniken förbättrats med bättre membranmaterial, starkare magneter och avancerad förstärkning samt digital signalbehandling i senare generationer.

Tekniska begrepp: Impedansen ligger vanligtvis mellan 4 och 8 ohm i moderna högtalare. Frekvensomfången sträcker sig ofta från cirka 20 Hz till 20 kHz. Känslighet anges i dB SPL vid 1 watt utsignal vid 1 meters avstånd.