hårdvarugränssnitt

En hårdvarugränssnitt definierar hur två eller flera hårdvarukomponenter ansluts och kommunicerar. Den omfattar både den fysiska kopplingen (kontakter, kablar, formfaktor) och de elektriska signalerna samt de regler eller protokoll som styr överföring av data, ström och kontrollsignaler.

Gränssnittet kan delas in i tre nivåer: mekaniska (fysiska kopplingar och formfaktor), elektriska (signalnivåer, impedans, strömförsörjning) och logiska/kommunikationsnivåer (protokoll, handskakning, felhantering).

Vanliga exempel inkluderar externa gränssnitt som USB, USB-C, HDMI, DisplayPort och Thunderbolt samt interna gränssnitt som PCIe, SATA, I2C, SPI, CAN och LVDS. Mindre komponentgränssnitt som GPIO används i inbyggda system.

Standardisering och kompatibilitet är centrala; organisationer som USB-IF, PCI-SIG, IEEE och JEDEC utvecklar och underhåller specifikationer.

Viktiga egenskaper hos ett hårdvarugränssnitt är bland annat bandbredd/överföringshastighet, latens, strömförbrukning, isolering, fysisk storlek och möjligheten till hot-plug. Över tid har övergången till seriella gränssnitt, utvecklingen av höghastighetsprotokoll och ökad standardisering lett till ökad modularitet och prestanda i moderna system.

Användningsområden inkluderar persondatorer, servrar, inbyggda system och fordonsindustri, där gränssnitt avgör interoperabilitet, uppgraderbarhet och automation.